Har vi kanske mer än hundra, handkolorerade broderimönster i samlingarna? Det spred sig som en löpeld i västvärlden att brodera korssöm efter förlagor på papper och den stora vågen inföll mellan åren 1830-1860. Det var först och främst i Berlin som man på förtryckta rutpapper målade upp mönstren med rik nyansering inom varje färg. Man broderade kuddar, tofflor, strumpeband, hängslen, brasskärmar, mattor, möbelklädslar. Omtyckta motiv var blommor, buketter, tempel, ymnighetshorn, altare och små knähundar. Broderiet brukar kallas berlinerbroderi även om tillverkningen av mönster också förekom i Paris och Wien.
Broderierna utfördes med silke- eller ullgarn och ibland också med pärlor. Det var främst i borgerliga miljöer som denna trend slog rot och broderierna passade förmodligen bra i de för övrigt överlastade inredningarna.
Mönstren lånades mellan brodöserna och kunde efter slitage påbättras med täckande färg. Omkring 1840 fanns 21 firmor i Europa som framställde broderimönster med ca 14 000 olika motiv. Så småningom ersattes den mödosamma handkoloreringen med schablontryckta mönster – men då hade modet med yttäckande korssöm börjat spela ut sin roll.
Mot slutet av århundradet började viss kritik riktas mot dessa färgrika korssömsbroderier och den spirande hemslöjdsrörelsen gjorde ”tummen ned” för det massproducerade. I stället började man snegla långt bakåt, efter det opåverkade, efter det som var som en hälsning från förr och sprunget ur allmogens ofördärvade mönsterskatt. Dit räknades inte de här färgrika korssömsbroderierna.
Det får vara hur som helst med den saken. Vi som arbetar med arkiv och samlingar kan inte se oss mätta på de nästan ”självlysande” mönstren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar